I januari detta år publicerade jag tre hovdräkter som burits av kejsarinnan Alexandra Romanova av Ryssland. Nu har jag lyckats hitta ytterligare en. Enligt uppgifter från Pavlovsk State Museum-Preserve är klänningen från omkring år 1905 och består av rött silke och guldtråd. Imponerande, inte sant?

För er som inte sett de tre hovdräkter som jag publicerade i januari detta år kan se dem nedan.
Klicka på önskad bild för att se den i ett större format.

  

Min favorit av dessa fyra hovdräkter är utan tvekan den blåa.
Vilken är din favorit?

Denna historia är sann och är hämtat från miss Margreth Eagers texter om storfurstinnan Olga Nikolaievna Romanova, den sista tsarens äldsta dotter.

En vacker vårdag i slutet av 1800-talet åkte den fyraåriga storfurstinnan Olga och hennes nanny miss Eager nedför Nevsky Prospekt i en öppen vagn. Olga var mycket olydig och miss Eager försökte förgäves att få henne att sätta sig ner. Plötsligt, helt utan förvarning, satte sig Olga ned i vagnen, lade händerna i knäet och såg sig nervöst omkring. Efter ett tag utbrast hon: "Såg du polisen?"
Miss Eager förklarade att polismannen inte skulle göra henne något.
Olga svarade: "Men jag såg att han skrev något och jag är rädd för att han skrev - jag har sett Olga och hon var mycket olydig"
Miss Eager talade då om för storfurstinnan att man var tvungen att vara ganska stor och uppföra sig mycket illa för att bli gripen av polisen. Trots miss Eagers lugnade försäkran sprang Olga omkring på Alexanderpalatset när hon kom hem och frågade alla hon mötte om en polisman varit där och frågat efter henne medan hon var borta. En stund senare berättade hon hela historien för sin far och frågde honom om han någonsin suttit i fängelse. Tsaren svarade att han aldrig så olydig att han hamnat i fängelse. Olga iakttog sin far och utbrast sedan med beundran i rösten: "Åh, så snäll du måste ha varit!"

Söndagen den 13 mars 1881 var tsar Alexander II av Ryssland påväg hem från ett möte i en stängd skottsäker vagn, omringad av sju beskyddande kossacker, högste polischef Dvorzhitsky samt chefen för tsarens livvakter. De åkte som varje söndag längs Katarinakanalen där gatorna var traffikerade och trottoarna smala. På en av trottoarerna stod en ung medlem ur Narodnaya Volya (Folkets vilja) med ett vitt paket i famnen. Ynglingen följde tsarens följe intentsivt med blicken och då det passerade kastade han det lilla vita paketet. Ynglingen, eller Nikolai Rysakov som han egentligen hette, har återgett händelsen på detta sätt:

"After a moment's hesitation I threw the bomb. I sent it under the horses' hooves in the supposition that it would blow up under the carriage...The explosion knocked me into the fence."

Explosionen dödade en av kossackerna och skadade kusken och människor på trottoaren, men tsaren klev oskadd ut ur sin skottsäkra vagn. Rysakov greps nästan genast och då polisen förde bort honom hördes han skrika något till någon i närheten.  En annan medlem ur Narodnaya Volya klev hastigt fram, höjde båda armarna och kastade något framför tsarens fötter som på en gång exploderade. I denna stund skall tsaren ha yttrat: "Det är förtidigt för att tacka gud". Polischef Dvorzhitsky beskrev händelsen på detta sätt:

"I was deafened by the new explosion, burned, wounded and thrown to the ground. Suddenly, amid the smoke and snowy fog, I heard His Majesty's weak voice cry, 'Help!' Gathering what strength I had, I jumped up and rushed to the tsar. His Majesty was half-lying, half-sitting, leaning on his right arm. Thinking he was merely wounded heavily, I tried to lift him but the tsar's legs were shattered, and the blood poured out of them. Twenty people, with wounds of varying degree, lay on the sidewalk and on the street. Some managed to stand, others to crawl, still others tried to get out from beneath bodies that had fallen on them. Through the snow, debris, and blood you could see fragments of clothing, epaulets, sabers, and bloody chunks of human flesh."

Den döende tsaren togs till Vinterpalatset dit medlemmar ur den kejserliga familjen skyndade för att ta farväl av tsaren och se honom med söndertrasade och bortsprängda ben blöda till döds. Ironiskt nog hade tsar Alexander II så sent som dagen innan blivit klar med en reform där han föreslog en folkvald duma, en reform som han ännu inte hade hunnit presentera för det ryska folket. Om Alexander II hade fått leva hade Ryssland troligtvis fått en konstitunell monarki istället för att bli utsatta för det förttryck som Alexander II:s son, Alexander III och hans son Nikolai II (Rysslands sista tsar) praktiserade.


     På den plats där Alexander II mördades står idag Uppståndelsekyrkan, även kallad Kyrkan av blodet.

Enligt ärkebiskop Melchizedek, stationerad i Ekaterinburg, fick han under sovjetsunionens sista dagar besök av en gammal dam. Även om hon inte var troende, så kände hon att hon snart skulle dö och ville därför lätta sitt hjärta. Efter att tsaren och hans familj skjutits till döds i Ipatievhuset hade huset gjorts om till ett "arbetarmuseum". På detta museum hade den gamla damen, eller Anna som hon egentligen hette, arbetat som nattvakt under många år. Hon berättade att rummet där tsarfamiljen sköts till döds alltid höll stängd och reglad och att ingen, absolut ingen, gick in i rummet. Anna berättade att hon under många nätter hört vacker kyrkosång och ljus komma från rummet. Hon sade att sången bestod av flera röster, men främst kvinnoröster. Vid dessa tillfällen brukade hon krypa fram till dörren och sätta sig och lyssna, men hon var alltid för rädd för att öppna dörren och gå in. Den gamla damen hade aldrig tidigare berättat detta för någon av rädsla för att hon skulle bli arresterad.

Talade den gamla damen sanning? Kanske tsaren och hans familj varje natt återvände till den plats där de så kallblodigt blev skjutna till döds? Vem vet?

Det finns rapporter om att kejsarinnan Alexandra Romanova, mördad tillsammans med sin make och barn vid 46-års ålder, om nätterna vandrar omkring i sitt förra hem, Alexanderpalatset i Tsarskoe Selo.

Idag ligger Alexanderpalatset övergivet, gömt i en skir grönska. Dess gula färg har flagnat, palatssjön är igenväxt och trädgårdsskulpturerna ligger krossade och splittrade på marken. Den föredetta palatsintendenten Anatoly Kuchumov har berättat hur han under sena kvällar och nätter känt en obehaglig närvaro i palatset och att han vid flera tillfällen skymtat en lång kvinna i medelåldern klädd i svart som genast försvunnit när han vänt sig om för att titta. Antoly Kuchumov är övertygad om att när turisterna och besökarna lämnar palatset och natten faller sig på, då vandrar kejsarinnan Alexandra omkring i palatset och letar efter det lyckliga slut som hon under sitt liv berövades. 

                                                           Kejsarinnan Alexandra Romanova

Jag kan konstatera att jag inte kommer att hänga på Alexanderpalatset om nätterna. Om jag skulle få se en skymt av Alexandras spöke så skulle jag nog dö på fläcken.

På glintofgold.org kan man göra ett litet roligt test och få reda på vem av de fyra ryska storfurstinnorna Olga, Tatiana, Maria och Anastasia som man är mest lik. Klicka här eller på någon av bilderna för att komma till testet. 

Jag är tydligen mest lik storfurstinnan Olga Nikolaievna. Vem blev du mest lik?

Läsarfråga:
Hej! Jag hittade en sida där man kunde se bilder ifrån Romanovs familjealbum, där såg jag något jag tyckte var lite kusligt.Det var nämligen en bild på Alexej som ligger i en säng och Alexandra sitter bredvid, sedan var det en till bild med Alexej i sängen, men samtidigt stod han bredvid! Då förstod jag att personen i sängen förmodligen inte var Alexej, därför undrar jag vem personen i sängen är? 

 

Svar:
Hej! Du har helt rätt! Personen i sängen är mycket riktigt inte Aleksey, utan hans storasyster storfurstinnan Tatiana Nikolaievna. Under vårvintern 1913 drack hon förorenat vatten i St.Petersburg vilket resulterade i att hon drabbades av tyfoidfeber. Tyfoidfeber är en smittsam febersjukdom som orsakas av bakterien Salmonella typhii. I samband med sjukdomen började Tatiana att tappa hår och för att förhindra att hon skulle bli skallig valde man att klippa av hennes långa hår. Det är med andra ord alltså Tatiana och inte Aleksey som ligger i sängen.

Tatiana 1914 - fortfarande relativt korthårig. I officiella sammanhang bar hon en dyrbar peruk.

I samband med att ätten Romanov firade 300 år på det ryska tronen 1913 sydde O.N Bulbenkova (hovsömmerska) en varsinn hovdräkt åt kejsarparets två äldsta döttrar, Olga Nikolaievna och Tatiana Nikolaievna, vid tiden 18 respektive 16 år gamla. Dräkterna var sydda av vit siden, draperade med vit tyll och dekorerade med rosa tygrosor och knappar av äkta pärlor. Till detta bad man en kokoshnik, en huvudbonat, i rosa siden. 


                  Olga Nikolaievna och Tatiana Nikolaievna, storfurstinnor av Ryssland

Jag hittade precis en bild på storfurstinnan Xenia Alexandrovna Romanovas hovdräkt. Visst är den vacker! 

Xenia Alexandrovna var tsar Alexander III:s äldsta dotter och en yngre syster till Rysslands sista tsar, tsar Nikolai II. Hon föddes den 6 april 1875 i St. Petersburg och vid nitton års ålder (1894) gifte hon sig med sin kusin, storfurst Alexander "Sandro" Mikhailovich av Ryssland. Paret fick under sina nästan 40 år som gifta (Alexander Mikhailovich dog 1933) sju barn, varav sex söner. Efter revolutionen bosatte sig Xenia i England. Hon dog den 20 april 1960, 85 år gammal. 

Xenia och Sandro tillsammans med de sex äldsta barnen. Den enda dottern Irina (till vänster om Xenia) gifte sig 1915 med Felix Yusopov, mannen som mördade Rasputin.

SISTA DELEN

Alexandras tragiska öde
Den föredetta kejserliga familjen av Ryssland sattes i husarrest i det gamla hemmet i Alexanderpalatset i Tsarskoe Selo (tsarens by). Där kunde de leva någorlunda normalt, trots att alla de gamla privilegierna var borta och att de nu var fångar under soldater och vakters uppsikt. Alexandra spenderade de flesta dagar inomhus, medan Nikolai och barnen arbetade i trädgården. Ibland, då det var vackert väder, kunde Alexandra sätta sig på en filt under ett träd och brodera eller virka. Utanför palatset höga staket samlades det hundratals människor som vid åsynen av den föredetta kejsarinnan ropade ord som "tyska satmara" och "dödsbruden".

Alexandra, ännu ej fyllda 45, i parken i Tsarskoe Selo under husarresten.



I ungefär ett halvår satt familjen i husarrest på Alexanderpalatset innan de i augusti 1917 beordrades packa sina saker. De lämnade det gula palatset i en glödande solnedgång och transporterades till ett tåg som tog familjen till staden Tobolsk i Sibirien. I Tobolsk inrättade sig familjen i ett av stadens största hus, ett rymligt hus på över 40 rum, och familjen skall ha berättat att tiden i Tobolsk var en av de allra lyckligaste. I över ett halvår levde familjen detta lyckliga liv tills att de informerades om att de skulle lämna huset för att transporteras till Moskva. Eftersom Aleksey vid denna tid var sjuk och omöjligt kunde resa beslöts det att Nikolai, Alexandra, Maria och doktor Botkin (med flera) skulle resa medan Olga, Tatiana, Anastasia, franskläraren Gilliard och beskyddaren Nagorny skulle stanna kvar tillsammans med Aleksey. Efter en lång och besvärlig färd med häst och släde sattes Nikolai, Alexandra och Maria med sällskap på ett tåg som enligt uppgift skulle ta dem till Moskva, men istället skickade man dem till den socialistiska staden Ekaterinburg vid Uralbergen. Här blev familjen fångar på allvar. 


Ipatievhuset i Ekaterinburg där Alexandra satt fängslad i ungefär fyra månader


Efter ungefär två månader i Ekaterinburg anslöt sig resten av familjen till gruppen och de nio personer som sällskapet bestod av fick fördela sig på fyra rum. I det första rummet sov Alexandra, Nikolai och Aleksey,  i det andra rummet de fyra flickorna, i det tredje Botkin och Nagorny och i det fjärde Alexandras kammarjungfru Demidova.

Natten till den 17 juli 1918 väcktes familjen av vakter och ombads att klä på sig och packa sina tillhörigheter. Vakterna uppgav att detta berodde på att den tsartrogna Vita armén närmade sig, och familjen skulle av den anledningen transporteras till ett annat ställe. Familjen gjorde som de blev tillsagda och då de var färdiga leddes de in i ett rum i källaren där de ombads vänta. Väntan blev lång, men tillslut öppnades rummen och en grupp män klev in.  Den ansvarige för denna grupp klev fram och berättade för familjen att det uppstod rykten om att de blivit likviderade, och att de nu skulle fotograferas för att bevisa motsatsen. Den ansvarige bad familjen att ställa sig på ett sådant sätt så att alla syntes klart och tydligt och då detta var klart tog han upp en lapp där det stod att regeringen beslutat att hela familjen skulle avrättas. Soldaterna öppnade genast eld mot familjen. Nikolai var den första att dö, Alexandra (som hunnit göra korstecknet innan hon blev träffad i huvudet) var den andra. De två äldsta flickorna, Olga och Tatiana, och doktor Botking dog även de omgående medan Aleksey, som sårats men ännu levde, avrättades av ett skott från nära håll. De två yngsta flickorna, Maria och Anastasia, överlevde första skottsalvan (detta på grund av att de hade ädelstenar insydda i kläderna vilka fungerade som skottsäkra västar) och blev inte ihjälskjutna, utan ihjälstuckna av vassa bajonetter. Eftersom Vita armén närmade sig med hög fart var det viktigt att göra sig av med familjens kvarlevor så snabbt som möjligt. Man klädde av kropparna, hällde saltsyra över dem, eldade upp två av kropparna och begravde dem alla i skogen. Det skulle dröja över 80 år innan man hittade graven.

Källarrummet där familjen avrättades


Observera: Det finns många olika uppgifter om hur avrättningen av tsarfamiljen gick till, och ingen vet säkert vad som egentligen hände. Den version som jag har återgett är den mest etablerade.

En av många filmatiseringar av avrättningen. Denna version kommer från den ryskproducerade filmen Romanovs: A Crowned Family. 

Detta var sista delen i min serie om Alexandra, den sista kejsarinnan av Ryssland. Inom kort kommer jag påbörja en ny serie om en annan stor kunglighet. Stay tuned!

Nikolai och Alexandra, det sista kejsarparet av Ryssland, dyker ibland upp på lite olika ställen, men jag förväntade mig verkligen inte att de skulle dyka upp (hehe - lite fyndigt med tanke på att Rederiet utspelar sig på en båt) i tv-serien Rederiet. Lite förstrött satt och jag och tittade på ett avsnitt av serien på en dator och plötsligt, bakom huvudet på Nina Remmer, fick jag syn på en bild av Nikolai och Alexandra. Bilden är tagen i slutet av 1894 och föreställer kejsarparet vid tiden kring deras bröllop. Detta förgyllde verkligen min dag!

1. Hade Anastasia och Anna Andersson båda lika långa lång och pekfingrar?
Enligt uppgifter skall Anna Andersson och Anastasia haft lika långa fingrar. De skall även haft födelsemärken, brännmärken och ärr på samma ställen. Anastasias och Anna Andersson hade båda utbuktningar på fötterna. Det mest anmärkningsvärda är dock att deras öron skall ha varit identiska och öron sägs vara nästan lika personliga som en persons fingeravtryck.


2. Dödades Romanovs 16-17 juni eller 16-17 juli
Familjen dödades natten till den 17 juli 1918. Enligt uppgifter skall det ha varit kring klockan ett på natten.

DEL 10

Oroligheter i huvustaden

Vid början av år 1917 var det ryska riket på gränsen till upplösning och förfall. Det ryska folket led stor brist på livsmedel och den ansvarige inom detta område, inrikesministern Alexander Dmitrijevitj Protopopoc (1866-1918) gjorde ingenting för att förbättra situationen. Tillsammans med Alexandra var han vid denna tid Rysslands mest impopulära person (Rasputin hade mördats i slutet av 1916 och kan därför inte räknas till denna lista). 

                                                          Alexander Protopopov

Som ett resultat av de svåra förhållandena i huvudstaden utbröt i början av mars (enligt vår kalender) den kända februarirevolutionen. Revolutionen kom att utspela sig främst i Petrograd (St.Petersburg) och i det ryska högkvarteret Molilev i Vitryssland. Torsdagen den 8 mars (23 februari enligt dåtida rysk tideräkning) utbröt det stora hungerstrejker samtidigt som ett stort antal arbetare, ett antal som uppskattas kring 130 000, gick i strejk. Inslaget av kvinnliga demonstranter var stort och i första hand protesterade man mot bristen på mat. För att ge varandra mod och styrka sjöng demonstranterna Marseljäsen och andra revolutionistiska sånger. Man ropade "Ned med kriget" och "Ner med kejsarinnan".

Den 9 mars anslöt fler till demonstrationen och dagen därpå, lördagen den 10 mars, stannade hela huvustaden. Varken tåg, spårvagnar eller droskor gick och inga tidningar gavs ut. Under hela dagen satt regeringen i sammanträde för att försöka finna en lösning på den rådande krisen. Det fattades ett beslut om totalt mötes- och demonstrationsförbud. Soldater utposterades för att se till att beslutet verkstället, men demonstranterna brydde sig inte om dem. De rev ner plakaten där förbudet stod skrivet och detta fick till följd att soldaterna öppnade eld mot demonstranterna. Endast på Petrograds paradgata Nevskij Prospekt krävdes det femtio dödsoffer. Det var dock inte alla förband som gjorde detta, vissa valde att lägga ner sina vapen.

                                                           Utposterade soldater

 Den 11 mars var situationen ohållbar och Dumapresidenten Michail Vladimirovitj Rodzianko (1859-1924) skickade ett telegram till tsar Nikolai där det stod: "Situationen är allvarlig. Huvudstaden befinner sig i ett tillstånd av anarki. Regeringen är paralyserad. Tåg och spårvagnar fungerar inte... Det är nödvändigt att en person som åtnjuter landets förtroende omedelbart får i uppgift att bilda ny regering." Nikolai mottog detta telegram med ilska och beordrade genast att Duman skulle upplösas. För att "lugna" situationen i huvustaden gav han order om att bryta all elström i Petrograd. Söndagen den 11 mars slutade i ett totalt mörker. 

                                                                    Rodzianko

Under måndagen den 12 mars gick ännu fler människor ut i strejk och skolor, sjukhus och fabriker hölls stängda. Antalet demonstranter har under denna dag beräknats till ungefär en halv miljon. Man plundrade banker och butiker och flera polisstationer sattes i brand. Poliskonstaplar och officierare sköts ihjäl och soldater vägrade att lyda sina överordnade och anslöt sig till demonstranterna. På kvällen hade halva Petrograds garnison gjort myteri och den tsaristiska makten var i svår gungning. Rodzianko sände fler telegram till tsaren där han bad om politiska eftergifter, men Nikolai vägrade. I duman, som ej accepterat Nikolais order om upplösning, bildades det en exekutivkommitté som hade till uppgift att ta itu med de praktiska politiska problemen. I samma byggnas som detta möte ägde rum, ägde även ett annat politiskt möte rum. Detta möte bestod av sovjeten, mensjeviker och moderata revolutionärer som alla förberedde sig för att ta över all makt från duman.

                                                             Duman

Vid femtiden på morgonen tisdagen den 13 mars påbörjade tsar Nikolai sin historiska resa hemåt, från krigshlgkvarteret Spala till Petrograd. Senare samma dag såg en fransk ambassadör hur det kejserliga standaret långsamt halades ner och ersattes med en röd bomullstrasa. Den kejserliga regeringen hade fallit. I den kejserliga familjen pågick under hela tisdagen en desperat aktivitet i att finna en lösning på situationen om ett manifest sattes upp där det stod att man uttalade sig för ett konstitutionellt styre i landet. De allra flesta storfurstar undertecknade manifestet men man lyckades inte få Alexandras underskrift. Under hela dagen forsatte demonstrationerna och myteriet och på tisdagskvällen var Petrograd helt i de revolutionäras händer.

NÄSTA DEL: Abdikationen och Alexandras tragiska öde

Nu har vi kommit fram till de sista två av Alexandras vackra klänningar som jag för närvarande har sparade på min dator. Kanske finns fler av hennes klänningar fotograferade och tillgängliga på Internet - men ännu har jag ej lyckats hitta fler än de som jag redan publicerat. Jo förresten, jag ljuger - jag hittade ytterligare en hovdräkt som enligt uppgift skall ha tillhört Alexandra. Den publicerar jag vid ett senare tillfälle. Vilken av klänningarna nedan tycker du bäst om?

Min favorit är utan tvekan den första klänningen. Jag tycker att den är vacker, elegant och stilren. Om jag skall vara ärlig så anser jag faktiskt att den andra klänningen är ganska ful, och om jag hade fått avgöra vem som klänningen tillhört så hade jag satt mina pengar på Minnie och inte på Alexandra. Enligt uppgifter (Herimitaget) så skall den dock ha tillhört Alexandra och vem är jag att ifrågasätta experterna...

Vilken av klänningarna är din favorit?

God kväll allihopa! 

Hur står det till med er denna lördagskväll? Med mig är det toppen. Jag tänkte bara tala om att jag inte kommer att ha möjlighet att blogga speciellt mycket under morgondagen. Jag kommer nämligen att befinna mig i en fotbollshall och spela cup hela dagen. Jag tänkte dock vara snäll och bjuda på ytterligare några av kejsarinnan Alexandra av Rysslands klänningar så att ni har något att göra under tiden. Förresten, jag tackar så hemskt mycker för alla snälla kommentarer jag har fått om mina färglagda bilder. Kom ihåg, om du har en bild som du vill ha färglagd så är det bara att maila mig. Se mailadress till höger --->. Ha en fortsatt bra lördagskväll/natt! 

Min favorit är utan tvekan det första klänningen. Jag tycker att den är enormt vacker. Den är fulländad - den är perfekt! Om man ändå hade sådana kläder nuförtiden! 

Vilken klänning är din favorit? 
 

Innan jag går och lägger mig passar jag på att publicera ytterligare två av kejsarinnan Alexandra av Rysslands fantastiskt vackra aftonklänningar. Vilken tycker du bäst om?

Min favorit är den andra klänningen. Jag tycker att silverbrokaden är otroligt vacker!
Vilken är din favorit?

DEL 9

Första världskriget
Den 1 augusti 1914 förklarade Tyskland krig mot Ryssland och Ryssland besvarade detta genom att genast ge en officiell krigsförklaring mot Tyskland. För första gången på länge gick det nu en patriotisk våg genom Ryssland och de förr så upprörda och förargade folket slöt nu upp för att försvara sitt älskade fosterland. På torget framför den stora Vinterpalatset i St Petersburg samlades människor med vimplar och flaggor och då Nikolai och Alexandra visade sig på balkongen hurrade de och sjöng; "Gud bevare tsaren, mäktig och kraftfull, må han härska till vår ära, till våra fienders förvirring, den rätttrogne tsaren, Gud bevara tsaren."*

Videoupptagning: Människor på torget hyllar Nikolai och Alexandra som visar sig på Vinterpalatsetsbalkong          


Frivilliga unga män tog värvning och då den ryska armen var fullt mobiliserad uppgick den till över 12 miljoner man. Till överbefälhavare över denna gigantiska arme utseddes storfust Nikolai Nikolaievich. I Ryssland förbjöd man allt tyskt och städer och saker med tyskklingande namn ersättes med slaviska namn - till exempel döptes St Petersburg om till Petrograd. Till en början vann den stolta ryska armen stora framgångar och man närmade sig fiendeland med en imponerande fart. Krigslyckan skulle dock snabbt vända och det skickades rapporter till huvudstaden om att de förband som tidigare vunnit stora seger nu nästintill förintats av tyska trupper. I december 1914, endast fyra månader efter krigsutbrottet, hade över en miljon ryska soldater stupar, sårats eller tillfångatagits.

                                                Storfurst Nikolai Nikolaievich
                                  


Vid början av 1915 stod det klart att Ryssland inte hade möjlighet att utrusta sin armé tillräckligt och ännu fler soldater dödades och sårades. Vid frontlinjen uppstod det fler problem. Ett av dessa var att de ryska befälhavarna vägrade ta betäckning under strid (de ansågs att de var fegt) och en efter en sköts de till döds. De svåra ryska motgångarna resulterade i ett växande missnöje i det egna landet och på Petrograds gator ökade ilskan och oron. Bristen på mat och bränsle innebar att bodar och affärer skövlades och egendomar tillhörande "tyskryssar" brändes ner och förstördes. Alexandra, som var tyskfödd prinsessan, anklagades för att vara spion och fick öknamnet "tyskan", och det ryska folket ville se henne avrättad tillsammans med sin man. På Petrograds gator hängde dockor dinglandes i snaror föreställande kejsarinnnan och hennes man. Detta grova hat sårade Alexandra djupt och för att bevisa sin kärlek för Ryssland, det land i vilket hon levt i över tjugo år och i vilket både hennes make och barn var födda, anlade hon 80 militärsjukhus, utbildade sig till krigssjuksköterska och vårdade själv de sårade soldaterna.

                                        Alexandra i sin sjuksköterskeuniform
                               


Under hösten 1915 hade tsar Nikolai ersatt storfurst Nikolai som befälhavare över den ryska armén och under denna tid lugnade kriget ner sig tillförligt. Året därpå blev dock allt annat än lugnt. Vid den sydvästra fronten försökte man avancera, och lyckades - men till mycket svåra följder. Det gick nämligen två ryssar på varje tysk. Under denna offensiv beräknas det att 1 200 000 tusen soldater dog (totalt dog den nästan 8 miljoner ryska soldater under kriget). De krigströtta och uppgivna soldaterna blev allt mindre lojala och ett känt exempel på detta kan hämtas från ett tillfälle där en kossackgenerarl beordrade artilleriet att beskjuta en egen deserterande trupp. Även på Petrograds och Moskvas breda gator växte missnöjet och på hösten 1916 rådde det brist på nästan allting. På grund av bränsle och råvarubristen stannade de stora fabrikerna och arbetarna gick i strejk. I duman blev talet och kritiken gentemot tsarfamiljen, speciellt Alexandra, mer och mer frispråkigt och aggressivt och hatet mot tsaren och kejsarinnan växte för varje dag. 

                                                            Duman
                         

NÄSTA DEL: Oroligheter i huvudstaden

 
* Lyssna på Gud bevare tsaren här

Missa inte del 8 av minibiografin om Alexandra. Klicka här för att komma till inlägget.

Jag tycker bäst om den andra klänningen.
Vilken är din favorit?

DEL 8

Krisen vid Spala
Vid slutet av sommaren 1912 reste den kejserliga familjen till det kejserliga jaktslottet Spala i Polen. Några veckor tidigare hade Aleksey ramlat och slagit sig, men snabbt blivit frisk och familjen ansåg att några veckor i den Polska skogen skulle göra honom gott.

                                                         Jaktslottet Spala i Polen

 En dag tog Alexandra med sig sin son ut på en åktur. Den lilla vägen var ojämn och vagnen slog hit och dit. Plötsligt började Aleksey att grimasera och klaga över smärta i mage och ben. Alexandra blev livrädd och bad kusken att vända. Det var några kilometer hem och var gång vagnen slog emot något skrek Aleksey av smärta och Alexandra manade kusken att köra fortare, än långsammare. Anna Vyrobova, Alexandras närmsta väninna, var närvarande och mindes åkturen på detta sätt; "En förskräcklig upplevelse. Varje rörelse av vagnen, varje ojämnt ställe vållade barnet de värsta plågor och när vi hunnit hem var Aleksey nästan medvetslös av smärta."

                                    Anna Vyrobova och Alexandra kring år 1908

Det konstaterades att Aleksey drabbats av en svår blödning i höft och ljumske. Mängder av experter skickades till Spala, men ingen vågade göra något. Tronarvingens tillstånd blev sämre och sämre och dag som natt ekade hans smärtsamma skrik mellan väggarna och tjänarna för tvungna att stoppa bomull i öronen för att kunna fortsätta sitt arbete. Under elva dagar i sträck satt Alexandra vid sin sons säng utan att lämna hans sida för att ens äta eller sova. Då han på den elfte dagen fick den sista smörjelsen telegraferade Alexandra i desperation till Rasputin och bad om att han skulle försöka hela hennes son på avstånd. Det tog inte lång stund förrän Rasputin svarade:
"Gud har sett era tårar och hört era böner. Sörj icke. Den lille kommer icke att dö. Låt icke läkarna störa honom för mycket."
Lättad och utmattad sjönk Alexandra ner i en stol och somnade. Dagen efter var Aleksey vättre. Enligt tsarfamiljens läkare, doktor Botkin, var tillfrisknandet "helt oförklarligt ur medicinsk synpunkt."

                           40 år gamla Alexandra vid sin sons säng vid krisen i Spala

 

Alexandras hälsa
Ända sedan hon var liten hade Alexandra lidit av en dålig hälsa, mycket på grund av den difteri som hon drabbades av då hon var sex år gammal. Denna sjukdom resulterade i värk i leder, speciellt ben och rygg och detta innebar att Alexandra, på grund av värken, hade svårt att närvara vid de offentliga tillställningar som hon förväntades närvara vid. De fem svåra graviditeterna hade försämrat hennes hälsa ytterligare och enligt uppgifter genomgick hon över 500 läkarundersökningar på två år.

                              41 år gamla Alexandra tillsammans med sina fyra döttrar

Efter de traumatiska dagarna i Spala försämrades hennes hälsa drastikt och efter denna sommar använde hon sig ofta av rullstol för att transportera sig själv´. Förutom detta led Alexandra även av dåliga nerver och hjärtproblem. Hon brukade ligga i sängen till klockan tio på morgonen för att sedan förflytta sig till en soffa för att sedan ligga där resten av dagen. Mängder av läkare undersökte Alexandra men ingen kunna finna något egentligt fel på hennes hjärta. Då läkarna framförde detta till Alexandra blev hon förargad och skickade bort dem. Hon avstod från att medverka vid tillställningar där hennes närvaro krävdes och detta resulterade i att hon blev avskydd av den ryska societeten. De kallade henne för "tyskan" och anklagade henne för att vara en tysk spion. Alexandra log sällan och umgicks nästan enbart med sin egen familj och några få utvalda vänner. Utomstående personer som träffade kejsarinnan uppfattade henne som stolt, tråkig, elak och kylig. Dessa åsikter resulterade i att Alexandra blev ännu sämre och vid 40 års ålder såg hon ut som en gammal kvinna.

 Alexandra och Aleksey - den konstanta oron över Alekseys hälsa resulterade i att Alexandra blev gammal i förtid.