Söndagen den 13 mars 1881 var tsar Alexander II av Ryssland påväg hem från ett möte i en stängd skottsäker vagn, omringad av sju beskyddande kossacker, högste polischef Dvorzhitsky samt chefen för tsarens livvakter. De åkte som varje söndag längs Katarinakanalen där gatorna var traffikerade och trottoarna smala. På en av trottoarerna stod en ung medlem ur Narodnaya Volya (Folkets vilja) med ett vitt paket i famnen. Ynglingen följde tsarens följe intentsivt med blicken och då det passerade kastade han det lilla vita paketet. Ynglingen, eller Nikolai Rysakov som han egentligen hette, har återgett händelsen på detta sätt:

"After a moment's hesitation I threw the bomb. I sent it under the horses' hooves in the supposition that it would blow up under the carriage...The explosion knocked me into the fence."

Explosionen dödade en av kossackerna och skadade kusken och människor på trottoaren, men tsaren klev oskadd ut ur sin skottsäkra vagn. Rysakov greps nästan genast och då polisen förde bort honom hördes han skrika något till någon i närheten.  En annan medlem ur Narodnaya Volya klev hastigt fram, höjde båda armarna och kastade något framför tsarens fötter som på en gång exploderade. I denna stund skall tsaren ha yttrat: "Det är förtidigt för att tacka gud". Polischef Dvorzhitsky beskrev händelsen på detta sätt:

"I was deafened by the new explosion, burned, wounded and thrown to the ground. Suddenly, amid the smoke and snowy fog, I heard His Majesty's weak voice cry, 'Help!' Gathering what strength I had, I jumped up and rushed to the tsar. His Majesty was half-lying, half-sitting, leaning on his right arm. Thinking he was merely wounded heavily, I tried to lift him but the tsar's legs were shattered, and the blood poured out of them. Twenty people, with wounds of varying degree, lay on the sidewalk and on the street. Some managed to stand, others to crawl, still others tried to get out from beneath bodies that had fallen on them. Through the snow, debris, and blood you could see fragments of clothing, epaulets, sabers, and bloody chunks of human flesh."

Den döende tsaren togs till Vinterpalatset dit medlemmar ur den kejserliga familjen skyndade för att ta farväl av tsaren och se honom med söndertrasade och bortsprängda ben blöda till döds. Ironiskt nog hade tsar Alexander II så sent som dagen innan blivit klar med en reform där han föreslog en folkvald duma, en reform som han ännu inte hade hunnit presentera för det ryska folket. Om Alexander II hade fått leva hade Ryssland troligtvis fått en konstitunell monarki istället för att bli utsatta för det förttryck som Alexander II:s son, Alexander III och hans son Nikolai II (Rysslands sista tsar) praktiserade.


     På den plats där Alexander II mördades står idag Uppståndelsekyrkan, även kallad Kyrkan av blodet.