DEL 10

Oroligheter i huvustaden

Vid början av år 1917 var det ryska riket på gränsen till upplösning och förfall. Det ryska folket led stor brist på livsmedel och den ansvarige inom detta område, inrikesministern Alexander Dmitrijevitj Protopopoc (1866-1918) gjorde ingenting för att förbättra situationen. Tillsammans med Alexandra var han vid denna tid Rysslands mest impopulära person (Rasputin hade mördats i slutet av 1916 och kan därför inte räknas till denna lista). 

                                                          Alexander Protopopov

Som ett resultat av de svåra förhållandena i huvudstaden utbröt i början av mars (enligt vår kalender) den kända februarirevolutionen. Revolutionen kom att utspela sig främst i Petrograd (St.Petersburg) och i det ryska högkvarteret Molilev i Vitryssland. Torsdagen den 8 mars (23 februari enligt dåtida rysk tideräkning) utbröt det stora hungerstrejker samtidigt som ett stort antal arbetare, ett antal som uppskattas kring 130 000, gick i strejk. Inslaget av kvinnliga demonstranter var stort och i första hand protesterade man mot bristen på mat. För att ge varandra mod och styrka sjöng demonstranterna Marseljäsen och andra revolutionistiska sånger. Man ropade "Ned med kriget" och "Ner med kejsarinnan".

Den 9 mars anslöt fler till demonstrationen och dagen därpå, lördagen den 10 mars, stannade hela huvustaden. Varken tåg, spårvagnar eller droskor gick och inga tidningar gavs ut. Under hela dagen satt regeringen i sammanträde för att försöka finna en lösning på den rådande krisen. Det fattades ett beslut om totalt mötes- och demonstrationsförbud. Soldater utposterades för att se till att beslutet verkstället, men demonstranterna brydde sig inte om dem. De rev ner plakaten där förbudet stod skrivet och detta fick till följd att soldaterna öppnade eld mot demonstranterna. Endast på Petrograds paradgata Nevskij Prospekt krävdes det femtio dödsoffer. Det var dock inte alla förband som gjorde detta, vissa valde att lägga ner sina vapen.

                                                           Utposterade soldater

 Den 11 mars var situationen ohållbar och Dumapresidenten Michail Vladimirovitj Rodzianko (1859-1924) skickade ett telegram till tsar Nikolai där det stod: "Situationen är allvarlig. Huvudstaden befinner sig i ett tillstånd av anarki. Regeringen är paralyserad. Tåg och spårvagnar fungerar inte... Det är nödvändigt att en person som åtnjuter landets förtroende omedelbart får i uppgift att bilda ny regering." Nikolai mottog detta telegram med ilska och beordrade genast att Duman skulle upplösas. För att "lugna" situationen i huvustaden gav han order om att bryta all elström i Petrograd. Söndagen den 11 mars slutade i ett totalt mörker. 

                                                                    Rodzianko

Under måndagen den 12 mars gick ännu fler människor ut i strejk och skolor, sjukhus och fabriker hölls stängda. Antalet demonstranter har under denna dag beräknats till ungefär en halv miljon. Man plundrade banker och butiker och flera polisstationer sattes i brand. Poliskonstaplar och officierare sköts ihjäl och soldater vägrade att lyda sina överordnade och anslöt sig till demonstranterna. På kvällen hade halva Petrograds garnison gjort myteri och den tsaristiska makten var i svår gungning. Rodzianko sände fler telegram till tsaren där han bad om politiska eftergifter, men Nikolai vägrade. I duman, som ej accepterat Nikolais order om upplösning, bildades det en exekutivkommitté som hade till uppgift att ta itu med de praktiska politiska problemen. I samma byggnas som detta möte ägde rum, ägde även ett annat politiskt möte rum. Detta möte bestod av sovjeten, mensjeviker och moderata revolutionärer som alla förberedde sig för att ta över all makt från duman.

                                                             Duman

Vid femtiden på morgonen tisdagen den 13 mars påbörjade tsar Nikolai sin historiska resa hemåt, från krigshlgkvarteret Spala till Petrograd. Senare samma dag såg en fransk ambassadör hur det kejserliga standaret långsamt halades ner och ersattes med en röd bomullstrasa. Den kejserliga regeringen hade fallit. I den kejserliga familjen pågick under hela tisdagen en desperat aktivitet i att finna en lösning på situationen om ett manifest sattes upp där det stod att man uttalade sig för ett konstitutionellt styre i landet. De allra flesta storfurstar undertecknade manifestet men man lyckades inte få Alexandras underskrift. Under hela dagen forsatte demonstrationerna och myteriet och på tisdagskvällen var Petrograd helt i de revolutionäras händer.

NÄSTA DEL: Abdikationen och Alexandras tragiska öde