OBEHAGLIGA BILDER I SLUTET AV INLÄGGET. KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS!

Jag har många gånger skrivit om mordet på den sista tsarfamiljen. Däremot har jag inte beskrivit hur det gick till när bolsjevikerna kallblodigt mördade deras släktingar; storfurst Sergei Mikhailovich, storfurstinnan Elizaveta Feodorovna (kejsarinnans äldre syster), prins Vladimir Pavlovich Paley och bröderna prins Ioann Constantinovich, prins Constantine Constantinovich och prins Igor Constantinovich. 

                            
             

         


År 1918 kom Lenin till makten och gav order om att arrestera medlemmar ur släkten Romanov. Liksom tsarfamiljen satt de (de uppräknade personerna ovan) arresterade i Ekaterinburg men skickades sedan vidare till Alapaevsk där de inhysten i ett skolhus i utkanten av staden.
Dagen efter mordet på tsarfamiljen (17 juli) anlände ett antal bolsjeviker till skolhuset. De tog ifrån fångarna de få värdesaker de hade och informerade dem om att de skulle bli förflyttade. Nästföljande natt väcktes de och fick sina händer backbundna och ögon täckta med ögonbindlar. Storfurst Sergei Mikhailovich anade onåd och försökte protestera men sköts då i armen av en av vakterna. Fångarna sattes i bilar och kördes till den närliggande byn Siniachikha där det fanns en övergiven järngruva med ett 18 meter djups dagbrott. Väl på plats placerades en planka över det djupa hålet och fångarna fick order att gå över den. Ännu en gång protesterade Sergei Mikhailovich som genast sköts till döds och slängdes ner i hålet. De andra fångarna misshandlades svårt och slängdes även de ner. Trots fallet på 18 meter överlevde samtliga (förutom Sergei som redan var död). För att ta livet av de överlevande slängdes flera handgranater ner, sedan täcktes hålet med torrt björkris som man satte eld på. När detta var gjort kunde man inte längre höra några ljud nedifrån hålet och bolsjevikerna antog att samtliga var döda.

Ungefär tre månader senare, den 8 oktober 1918, upptäcktes gruvhålet och kropparna efter de mördade av den tsartrogna Vita armén. Man kunde konstatera att både Ella (Elizaveta) och Ioann överlevt i flera timmar (troligen dygn) men tillslut avlidit av sina skador. Kropparna fotograferades och transporterades sedan iväg. Storfurst Sergei Michailovich, prins Vladimir Pavlovich Paley och de tre brödern begravdes på den ortodoxa kyrkogården i Beijing (tyvärr finns den inte kvar) och Ella begravdes i "the Church of Maria Magdalene" i Jerusalem där hon än idag vilar. 1992 kanoniserades hon av den rysk-ortodoxa kyrkan.

Kvarlevorna efter prins Ioann Constantinovich och storfurstinnan Elizaveta Feodorovna

Den sista tsarfamiljen av Ryssland hyste en stark kärlek för djur och ägde flera hundar, katter, fåglar, fiskar och hästar. Tsarbarnen ägde även en tiger, men eftersom Alexandra inte tyckte att det var ett lämpligt husdjur så skickades tigern till Sibirien där den togs omhand av en gammal man och hans hustru. Ett av tsarfamiljens mest kända husdjur är Tatianas franska bulldog Ortino. Hon fick den den 12 oktober 1914 (gamla kalendern) av kejsarinnans väninna Anna (Anya) Alexandrovna Vyrobova. Tatiana beskrev händelsen i sin dagbok på detta sätt: "Anya brought me from Malama a small French Bulldog (Ortino). It is a very cute little thing - I am so happy". Några dagar senare skrev hon: "We had dinner with father and mother. The dog was sitting with me... he is adorable."

Husdjuren tilläts stora friheter och rörde sig inom palatset väggar så som husdjur gjorde i normala hem. Ortino och Olgas katt Vaska (som var tsarfamiljens favoritdjur) hade fri tillgång till palatset och jagade ofta varandra genom Alexanderpalatset långa korridorer och stora salar. De var inte ovanligt att de hoppade upp på bord och byråer och knuffade ner värdefulla föremål som gick i bitar när de träffade det hårda golvet. Istället för att straffa husdjuren för detta fann tsarfamiljen dessa händelser mycket underhållande.

Tatiana nämnde ofta Ortinos lekfulla och busiga sätt i de brev som hon skrev till sin far, tsar Nikolai II, som vid denna tid befann sig vid fronten. I ett brev skriver hon "My doggy Ortino was running about the room and playing during teatime. It is so funny and sweet". I ett annat brev skriver hon: "We are sitting in Mother's room after dinner. Olga and Mother are playing "Colorito" and Ortino is running about the room like a mad dog". Det finns knappt ett brev skrivet under denna tid där hon inte nämnet Ortino - något som bevisar hur mycket hon tyckte om sin hund.

Som de flesta bulldogar insisterade Ortino på att sova vid sin ägarinnas fotände varje natt. Ortino hade en ovana att snarka högt och ljudligt och detta var något som störde Tatianas två år äldre syster Olga med vilken hon delade rum. Även den yngsta systern Anastasia störde sig på snarkandet och skrev i sin dagbok: "When we are asleep at night, all of us sisters are kept awake by Ortino, Tatiana's French Bulldog, who snores. We have tried everything, but nothing works."

Att Ortino var en högst älskad och en smula förmögen hund märktes tydligt. Runt halsen bar han nämligen ett Fabergétillverkat hundhalsband utsmyckat med ädelstenar. Tatiana ägde även liten samling miniatyrfigurer i bergskristall som föreställde hennes älskade hund. De flesta av dessa figurer har idag försvunnit men två exemplar finns att beskåda på Hermitaget samt på the Cleveland Museum.

Vissa källor påstår att man resterna efter tsarfamiljen så hittade man även skelettdelar efter en liten hund. Många har antagit att detta är resterna efter Ortino. Om detta skulle vara sant så betyder det att Tatiana och Ortino var tillsammans in i det sista. Hunden, som vi förmodar är Ortino, vilar nu tillsammans med resten av familjen i Moskva.

Bredvid Ivan den stores klocktorn i Kreml, Moskva, står Царь–колокол, världens största kyrkklocka. Klockan är 6,14 meter hög och väger hela 214 ton. Den göts av mästaren Ivan Motorin och hans son under åren 1733-1735, men användes aldrig. I maj 1737 (när klockan fortfarande stod uppställd en träställning i ett tio meter djupt hål) började det nämligen att brinna. Träställningen tog snabbt fyr och när Kremlvakterna fick se detta skyndade de sig att kasta vatten på klockan. Till följd av detta sprack klockan och en stor skärva bröts loss. Dessutom ramlade träställningen ihop och klockan ställde sig på botten av det tio meter djupa hålet. I nästan hundra år stod klockan kvar på samma ställe innan den lyftes upp och ställdes på en pedestal på det nuvarande stället. Under en tid fungerade klockan som ett litet kapell där öppningen efter den avbrutna skärvan fick fungera som dörr. Intressant är också att Napoleon ville ta med klockan som krigstrofé under ockupationen av Moskva 1812. Det var dock omöjligt, klockan var alldeles för stor och tung för att kunna fraktas till Frankrike.

Glöm inte att anmäla dig till tävlingen där du kan vinna ett splitternytt exemplar av Nicholas and Alexandra. Allt du behöver göra är att berätta vilken som är din favoritkunglighet. Klicka här för att tävla.

Visste ni att tsar Nikolai II:s äldsta dotter storfurstinnan Olga Nikolaievna Romanova (1895-1918) alltid bar en pistol på sig under sitt första år i fångenskap? Hon hade fått pistolen av sin far och förvarade den i sin känga. Enligt uppgifter ska hon ha fått pistolen i syfte att avvärja sexuella trakasserier. Inför resan till Ekaterinburg i maj 1918 var hon dock tvungen att lämna ifrån sig den. Vem vet hur hennes historia hade sett ut om hon tillåtits behålla den? Antagligen hade den tyvärr ej sett annorlunda ut. 

 

Aleksey och Olga i fångenskap; fotograferade under resan till Ekaterinburg 1918

Glöm inte att anmäla dig till tävlingen där du kan vinna ett exemplar av Nicholas and Alexandra av Robert K.Massie. Det enda du behöver göra att skriva vilken som är din favoritkunglighet. Klicka här för att tävla.

Ni som följer Madame Scandaleuses facebooksida vet redan att jag inhandlade två böcker under mitt besök i New York som avlutades igår. Förra gången jag var i NYC köpte jag fyra böcker, men denna gång blev det bara två. Den första boken som jag köpte var The Resurrection of the Romanovs: Anastasia, Anna Anderson and the World's Greatest Royal Mystery av Greg King och Penny Wilson. Boken beskrivs på detta sätt (översatt till svenska av mig):

Sanningen om det aldrig avslutade mysteriet om Anastasias öde och hennes mest övertygande bedragare. Trots att över 90 år förflutit och hundratals böcker på olika språk publicerats har inte intresset för vad som egentligen hände den sista tsaren av Ryssland Nikolai II och hans familj avtagit. The Resurection of the Romanovs är baserad på ny information från tidigare opublicerat material och nya källor. Boken innehåller även 70 bilder varav några publiceras för första gången.

Den andra boken som jag köpte heter George, Nicholas and Wilhelm: three royal cousins and the road to world war I och är skriven av Miranda Carter. På baksidan beskrivs boken på detta sätt (översatt till svenska av mig):

Under åren före första världskriget styrdes en stor del av Europa av tre kusiner: Kung George V av England, Kaiser Wilhelm II av Tyskland och Tsar Nikolai II av Ryssland. Tillsammans regerade de över de sista åren i det kungliga Europa och under utbrottet av det värsta kriget som världen dittills hade sett - ett krig som skulle komma att sätta Europa på kartan som nittonhundratalets våldsammaste kontinent. Genom briljant och svart komik porträtteras dessa tre mäns liv, svagheter och styrkor.  

Jag köpte böckerna på Borders som gått i konkurrs och därför hade 50% på alla sina böcker + 10 % om man inte var från New York. Jag fick således enbart betala 18 dollar för dessa två böcker = ca 110 kronor. Båda böckerna finns att köpa hos svenska bokhandlare. Klicka på respektive boktitel ovan för att köpa böckerna.

Det ukrainska företaget Kinotur har annonserat att de planerat att restaurera och digitalisera filmen av Nikolai II:s kröning från 1896.

Den filmades av Camille Cerf, en kameraman som var anställd av filmens pionjärer - bröderna Lumiere. När filmen var klar tog man den med sig och reste genom Europa för att visa den. Den visades för första gången i Paris den 24 juni 1896, och kort därefter i St.Petersburg.

Den 5 maj 1896 (enligt den gamla kalendern) skrev en Moskvatidning: "Bland de närvarande på Nikolai II:s kröning fanns korrespondenten Camille Cerf som sänts till Moskva av Louis Lumiere utrustad med en kamera som tar rörliga bilder. Den dokumenterade den pampiga processionen genom att bilderna fastnade på en specialtejp. Detta innebär att alla kan bevittna denna historiska händelse."

Filmen anses vara den första fullängdsfilmen som producerades i Ryssland. Idag är det enbart möjligt att se korta klipp från originalet, men efter restaureringen kommer filmen återigen att bli tillgänglig för allmänheten.

De flesta av oss har accepterat att samtliga medlemmar i den sista tsarfamiljen sköts till döds i Ipatievhuset i juli 1918 och att kropparna funna i skogen utanför Ekaterinburg är resterna efter dessa. Det finns dock de som hävdar att detta enbart är uppdiktad fiktion som Vita armén kom upp med i propagandasyfte. De hävdar att det i själva verket enbart var tsaren, Aleksey, doktor Botkin och tjänstefolket som sköts ihjäl i Ekaterinburg och att övriga familjen skickades vidare till Perm. Hur det egentligen ligger till kan jag inte svara på (och ingen annan heller) men jag skall nu presentera ett antal ögonvittnesskildringar som stärker teorin om att kejsarinnan och hennes döttrar överlevde "massakern" i Ekaterinburg. 

                     
                        (Kejsarinnan Alexandra med döttrar - Bildkälla)

Enligt denna teori skall kejsarinnan Alexandra och storfurstinnorna transporterats till Perm via tåg. Det finns två vittnesmål som berättar om detta tåg. Det första vittnesmålet kommer från Alexander Samoilov som befann sig på Station II i Ekaterinburg för att hämta upp sin lön när han mötte sin vän Alexander Varakushev som tjänstgjorde som vakt i Ipatievhuset.

Några dagar före det att Vita armén intog Ekaterinburg var jag på stationen i Ekaterinburg för att hämta min lön. Där mötte jag Varakushev. Han visade mig ett tåg med flera första- och andraklassvagnar som stod på spår 5 eller 6. Bakom detta tåg på spåret intill stod ett tåg med en förstaklassvagn där fönsterrutorna målats svarta eller täckts med svart tyg. Varakushev hävdade att tsarfamiljen fanns i den vagnen. Tåget var omringat av tungt beväpnade män ur Röda armén. När detta tåg lämnade stationen och vart det åkte har jag ingen aning om, men jag såg aldrig mer Varakushev. Rykten sade att han transporterats till Perm. När rykten om att tsaren och hans familj mördats protesterade jag. Jag blev då kallad till kommissarie Mrachkovsky som beordrade mig att "vara tyst om jag inte ville bli allvarligt straffad".

Det andra vittesmålet, Perminvånaren Vera Karaukovaya, berättade detta:

När jag läste i tidningarna om mordet på den föredetta tsaren i Ekaterinburg blev jag genast mycket intresserad av fallet. För att få reda på vad som egentligen hände i Ekaterinburg kring den 20 Juli vände jag mig till min bror Fyodor Nikolayevich Lukoyanov, föredetta ordförande i "the Reginonal Committee of the Cheka". Jag vände mig till honom därför att han hade en högt uppsats position i Uralregionen och borde veta allt om vad som egentligen hänt. Min bror sade att det inte var enkelt att tala om vad som egentligen hänt i Ipatievhuset i Ekaterinburg men han försäkrade mig om att enbart tsaren mördats och att resten av familjen transporterats vidare med tåg. Tåget stod parkerat på Station II i Perm och vaktades av Röda armén. Jag såg inte tåget själv, men min bror ljög aldrig för mig att därför hade jag ingen anledning att tvivla på hans ord.


(Station II i Perm - bildkälla)

Flera vittnen stärker Vera Karaukovaya teori och vittnar om att de sett kejsarinnan och hennes döttrar med egna ögon i Perm efter den förmodade massakern i Ekaterinburg. Den 8 mars 1919 berättade sjuksköterskan Natalya Mutnykh detta:

Jag var ofta tillsammans med mig bror Vladimir som var sekreterare i "the Ural Regional Soviet" och jag lyssnade ofta på min bror när han samtalade med sina kollegor. De nämnde ofta tsaren och hans familj. Från min brors konversationer visste jag att enbart tsaren och hans son avrättats och att deras kroppar bränts och begravts utanför Ekaterinburg. Resten av familjen, det vill säga de fyra döttrarna och Alexandra Feodorovna, transporterats till Perm. Det cirkulerade en massa rykten om kejsarinnan och hennes döttrar och ingen visste riktigt vad de skulle tro. En dag i september gick jag och min brors fästmö Anna Kostina för att träffa min bror på "the Regional Soviet". Han var inte där så vi beslöt oss för att gå till det ställe där min bror stod vakt.  När vi kom dit frågade jag om han kunde visa mig den plats där kejsarinnan och hennes döttrar bodde. Min bror tog mig med till källaren  Berezins hus på Obvinskaya Street. När jag gick in i rummet såg jag ett antal unga kvinnors bleka och trötta ansikten. Jag minns inte hur många de var. De sov på madrasser direkt på golvet. En av storfurstinnorna satt upp och visslade svagt. Jag fick för mig att det var storfurstinnan Olga som jag hört var tsaren arroganta dotter. Kejsarinnan låg på en av madrasserna. Jag var i rummet i flera minuter sedan sade vi adjö till Vladimir och gick.

Det andra vittnet som sägs sig ha sagt medlemmar ur tsarfamiljen är Glafyra Malusheva som var gift med en Permkommunist. Den 30 mars 1919 berättade hon detta:

Jag minns inte vilken månad det var, men jag minns att min man inte kom hem från jobbet i tid. Min svärmor berättade för mig att han jobbade i en röd tegelbyggnad på Obvinskaya Street. Jag gick dit och fann min man på bottenvåningen. Jag frågade honom vad han gjorde och han berättade för mig att han vaktade den föredetta tsarens döttrar. Jag sade att jag skulle vilja se dem, men min man svarade då att jag var tvungen att vänta tills någon av dem kom ner. En stund senare kom en ung kvinna ner från trappen. Hon var inte lång, troligen kring medellängd, och hade axellångt hår. Hon var smal, blek och såg trött och sjuk ut. Hon gick snabbt förbi mig. Jag pratade aldrig mer med min man om detta.



(Storfurstinnorna Olga, Tatiana, Maria och Anastasia 1915 - bildkälla)

Ett annat vittne, doktor Pavel Ivanovich Utkin, påstod den 10 februari 1919 ha behandlat storfurstinnan Anastasia. Detta är ett utdrag från hans flera sidor långa och mycket detaljerade vittnesmål:

I september 1918 bodde jag på Obvinskaya Street i Perm (...) Den 20 september mellan fem och sex på kvällen kom en representant för "the Cheka" och hämtade mig och tog mig med till röd tegelbyggnad på Obvinskaya Street. Han eskorterade mig till en cirkelformat rum där en ung kvinna låg på en soffa. En av bolsjevikerna kom in i rummet och sade: "se om du kan hjälpa henne". Jag började undersöka kvinnan. Hon var medvetslös. Hon hade ett blåmärke under ena ögat och hennes läpp var spräckt. Det tycktes som om hon blivit misshandlad. Efter en stund återfick kvinnan medvetandet och såg på mig.
"Vem är du", frågade jag.
Med en svag och darrande röst svarade hon genast:
"Jag är kejsarens dotter Anastasia".
Jag ville fortsätta undersökningen men blev genast tvungen att lämna rummet.
Jag kan beskriva hennes utseende. Flickan var något över medellängt, välutbildad och omking arton, nittion år gammal. Hon hade brunt hår; hennes näsa var rak och hennes ögon mörka. Jag kan inte beskriva hennes mun för de rörde sig hela tiden. De var varken tjocka eller smala och hennes haka var rund. Hennes nacke var rund och kort. Hennes hår var avklippt och nådde ner till axlarna. Jag tyckte att hon var lik storfurstinnan Elizaveta Feodorovna som jag hade sett i Moskva 1913. Jag berättade för min fru om händelsen och hon förbjöd mig att tala om det för någon annan. Den 24 december samma år (1918) befriades Perm av Vita armén.

Det finns fler vittnesmål som berättar att kejsarinnan och hennes döttrar befann sig i Perm månader efter de att de skulle ha blivit avrättade i Ekaterinburg. Om detta är sant eller ej kan jag inte svara på. Vad som dock är sant är att ingen, förutom de som befann sig i Ipatievhuset mellan den 16 och 17 juli 1918, kan svara på vad som egentligen hände med kejsarinnan Alexandra och hennes fyra döttrar Olga, Tatiana, Maria och Anastasia.  

Många av oss känner till att Aleksey Romanov, den sista tsarens enda son, var en mycket busig och ibland olydig pojke. Jag skall nu berätta en liten anekdot som första gången berättades i Royal Romances of Today av Kellog Durland.

En dag satt tsar Nikolai II i ett ministerråd när lilla Aleksey plötsligt rusade in i rummet. Förvånad över att se sin far omgiven av en så stor grupp dignitärer stannade han upp, såg på dem stund och sade sedan tyst: "God morgon, bröder." Tsaren var genast mycket noga med att påpeka att det inte var artigt och respektfullt av en liten pojke benämna äldre herrar som "bröder". Aleksey verkade till en början lite generad men sade sedan med en klar och tydlig röst: "Jag förstår. God morgon pojkar!"


                                            

                                                                

Från och med den 2 juni 2011 kommer leksaker tillhörande de sista tsarernas barn (från Nikolai I till Nikolai II) att ställas ut i de rum på Alexander Palace (Tsarskoe Selo) där Nikolai IIs barn huserade. Detta är inte bara första gången som allmänheten kommer att ha tillgång till barnens rum, utan även till slottets andra våning. Tidigare har bara bottenvåningen innehållande de stora "officiella rummen" samt den sista tsaren och kejsarinnans rum visats.

Över 200 objekt tillhörande de kejserliga barnen kommer att ställas ut, bland annat dockor, tennsoldater, lampskärmar, ett sällsynt franskt poslin som tillhörde de sista storfurstinnorna och ett indiantält som tillhörde Aleksey. Utställningen öppnar den 2 juni 2011 och har öppet varje dag mellan 10.00-17.00 förutom tisdagar och den sista onsdagen i varje månad. En utställningskatalog finns att köpa, men är tyvärr enbart tillgänglig på ryska.

 
                                                                    

Ett litet fotoalbum med unika fotografin på den kejserliga familjen av Ryssland gick den 12 februari under klubban och såldes till ett pris av 220 000 rubler (ungefär 50 000 kronor).

Det lilla fotoalbumet innehåller 62 hitills okända bilder av medlemmar ur den kejserliga familjen och fotografierna tros vara tagna av någon i kejsarinnan Alexandras svit. Kejsarinnan var även hon en flitig fotograf och ägde en Kodak-kamera, en gåva som hon hade fått av sin drottning Victoria av England. Hon är avbildad på flera bilder med kameran i hand. Enligt uppgifter skall de 62 fotografierna bland annat visa kejsarinnan Alexandra Feodorovna, änkekejsarinnan Marie Feodorovna, storhertig Peter Nikolaievich, storfurstinnan Olga Alexandrovna, prins Peter Alexandrovitj av Oldenburg, prins Valdemar av Danmark (yngre bror till Marie Feodorovna) och många fler.

Auktionen ägde rum lördagen den 12 februari klockan 12:00 i Marriott Moscow Royal Aurora Hotel. Auktionen omfattade även dekorationer, medaljer och mynt från det kejserliga Ryssland.

Det kvarlevande Huset Romanov har meddelat att de tvivlar på att de kroppar som hittades i skogen utanför Ekaterinburg 1991 verkligen är resterna efter Nikolai II och hans familj.

"Tyvärr kan vi inte utesluta en sådan möjlighet", sade Aleksandr Zakatov, kansliechef för Huset Romanov till Interfax i början av mars.

Han betonade att de präster som förrättade begravningen av tsarfamiljens förmodade kroppar den 17 juli 1998 inte använde några särskilda namn under begravningen utan utnämnde dem till martyrer därför att de fallit offer för terror, och inte därför att de förmodades vara kvarlevorna av tsarfamiljen. Lagen säger att ingen får störa en martyrs "ben" efter att kroppen blivit begravd, och därför är det omöjligt att bevisa huruvida de begravda kropparna är de av Nikolai II och hans familj eller inte.

"Gjort är gjort. Må de vila i frid. Med vi måste lösa sanningen", sade Aleksandr Zakatov.

Han fortsatte med att berätta att när den första debatten om kropparnas äkthet ägde rum så föreslog den nu avlidne storfurst Vladimir Kirillovich att man tillfälligt skulle begrava kropparna i ett kapell för att sedan i lugn och ro genomföra en undersökning för att konstatera om det var kropparna efter tsaren och hans familj som man funnit eller ej.

"På 1990-talet lyssnade ingen på storhertigen, utan de ville göra en politisk show", berättade Aleksandr Zakatov. "Resultatet blev katastrofalt. Utredarna och tjänstemännen gjorde sig bästa för att döva den växande misstron bland folket och den ortodoxa kyrkan. Den statliga kommissionen ignorerade både kyrkan och Huset Romanov".

Vladimir Solovyov, mannen som ledde den senaste utredningen av mordet på den kejserliga familjen, berättade dock för Interfax i januari att han inte hade några som helst tvivel på att kropparna funna utanför Ekaterinburg var resterna av den kejserliga familjen. "Vi är helt övertygade om att identifieringen av resterna av den kejserliga familjen är 100% korrekt", sade Solovyov.

Prinsessan Victoria Melita föddes den 25 november 1876 på San Antonio-palatset på Malta. Hennes far var drottning Victorias son, hertigen av Edinburgh prins Alfred och hennes mor var storfurstinnan Maria Alexandrovna av Ryssland. Victoria Melita växte upp tillsammans med sina fyra syskon i England och på Malta där hennes far var övervefälhavare över Englands medelhavska flotta. Som barn hade Victoria Melita ett svårt temperament - hon var blyg, allvarlig och mycket känslig.

När Victoria Melita var 13 år gammal ärvde hennes far titeln som storhertig över det tyska hertigdömet Sachsen-Coburg-Gotha och familjen flyttade till Coburg. 1891 reste Victoria Melita till Ryssland tillsammans med sin mor för att närvara på sin ingifta mosters begravning. Där träffade hon sin kusin storfurst Kirill Vladimirovich för första gången och de två förälskade sig i varandra. De fick dock ej tillåtelse att gifta sig på grund av att den rysk-ortodoxa kyrkan förbjöd äktenskap mellan två så nära släktingar. Istället föreslog drottning Victoria att Victoria Melita skulle äkta sin tyska kusin, storhertig Ernest Louis av Hessen-Rhein. Trots att båda parter motsatte sig äktenskap gav de vika för familjens påtryckningar och gifte sig den 9 april 1894 i Coburg. Det var även vid detta tillfälle som den framtide tsar Nikolai II förlovade sig med sin framtida hustru, prinsessan Alix av Hessen-Rhein. 

Foto taget i samband med bröllopet 1894. 
Övre raden från vänster: den ryske arvprinsen Nikolai Romanov, prinsessan Alix av Hessen-Rhein (senare kejsarinnan Alexandra av Ryssland), prinsessan Victoria Mountbatten och storhertig Ernest Louis. 
Nedre raden från vänster: prinsessan Irene av Preussen, storfurstinnan Ella av Ryssland, Victoria Melita och storfurst Sergei av Ryssland.

                  

Victoria Melita och Ernest Louis' äktenskap blev en olycklig historia. Victoria Melita misskötte sina plikter som storhertiginna av Hessen-Rhein och makarna rök ofta ihop i våldsamma bråk. 1897 påträffade Victoria Melita sin make tillsammans med en manlig medlem ur tjänstestaben och hon krävde genast skilsmässa. Drottning Victoria beviljade dem dock ingen skilsmässa med den uttalade omsorgen om parets gemensamma dotter, den då två år gamla Elisabeth. Fyra år senare (1901) dog drottning Victoria och paret kunde äntligen ta ut skilsmässa. Victoria Melita flyttade till sin mor i Coburg med delad vårdnad om dottern. Två år senare dog Elisabeth i tyfoidfeber.

1905 gifte Victoria Melita om sig med sin gamla tonårskärlek storfurst Kirill trots att den rysk-ortodoxa kyrkan förbjöd det och att tsaren ej gett dem tillåtelse att gifta sig. Tsaren svarade på detta genom att beröva Kirill hans underhåll, avskeda honom ur den ryska flottan och skicka honom i exil. Paret slog sig därför ner i Paris där de levde på underhåll från sina föräldrar. Några år senare fick Kirill tillåtelse att återvända till Ryssland och återvände tillsammans med sin hustru som trea i successionsordningen. Vid ankomsten till Ryssland fick Victoria Melita titeln storfurstinna av Ryssland. 

                                  Victoria Melita iklädd rysk hovdräkt. Fotot är från 1913.
                                            

Victoria Melita passade bra in i det ryska sällskapslivet och hon gjorde sig känd som en av den ryska societetens främsta värdinnor. Vid första världskrigets utbrott 1914 utbildade hon sig till sjuksköterska och beundrades för sitt hängivna och modiga arbete vid den polska fronten. Under denna tid var Victoria Melita och Kirills förhållande till kejsarparet Nikolai och Alexandra (Alix av Hessen-Rhein) minst sagt ansträngt och under vintern 1916-1917 ingick de i den grupp Romanovska familjemedlemmar som ville se tsar Nikolai avsatt och kejsarinnan Alexandra mördad för att rädda den ryska monarkin.

Vid den ryska revolutionens utbrott flydde Victoria Melitta till Finland där hon och hennes familj levde under ansträngda förhållanden i två års tid. 1919 lämnade de Finland för att slutligen slå sig ner i Saint-Briac i Frankrike. Här utnämnde Kirill sig själv till tsar av Ryssland, en utnämning som möttes med kritik från alla världens hörn. I Saint-Briac levde Victoria Melita och Kirill ett behagligt liv. De arrangerade i picknickar, gjorde utflykter och deltog i det glada samhällslivet. 1933 fick dock Victoria Melita sitt hjärta krossat efter att hon kommit på sin make med att vara otrogen. Med omtanke om parets tre gemensamma barn tog hon inte ut skilsmässa, men hon kunde aldrig förlåta sin make. Efter att ha närvarat vid sitt femte barnbarns dop drabbades Victoria Melita av en stroke och dog den 1 mars 1936, 59 år gammal. Efter hennes död skrev Victoria Melitas äldre syster såhär som sin syster:

"The whole thing was tragic beyond imagination, a tragic end to a tragic life. She carried tragedy within her – she had tragic eyes – always – even as a little girl – but we loved her enormously, there was something mighty about her – she was our Conscience."

                                1935: Victoria Melita och Kirill tillsammans med sina två yngsta barn.

Nu kan du köpa tsar Nikolai II:s purpurfärgade Rolls-Royce från 1914. Bilen har ingått i den förmögne amerikanske bilsamlaren John Ringlings stora samling och säljs nu för det "nätta" priset av 5.1 miljoner euro. Hade jag haft 5.1 miljoner euro undanstoppade så hade jag slagit till - vad kan liksom vara häftigare än att komma framsusande i den ryska tsarens lila Rolls-Royce?

Observera: I detta inlägg kommer jag att dela med mig av information som inte är baserad på fakta utan på  rykten och spekulationer som flanerade under det tidiga 1900-talet. Jag ber er därför ha i åtanke att det som teorier som presenteras i detta inlägg inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten. 

Änkekejsarinnan Marie Feodorovna av Ryssland och hennes äldre syster drottning Alexandra av England var vida kända för sin skönhet och ungdomliga yttren ända upp i 60- och 70-årsåldern. Systrarna var mycket medvetna om sin egen skönhet och var nästintill besatta av att behålla sina ungdomliga drag. Kejsarinnan Marie skall efter att hennes son blivit krönt till tsar ha sagt:

"Bredvid en ung tsar måste där stå en ung mor"

Systrarnas ungdomliga utseenden väckte stor uppmärksamhet och bland societeten skvallrades det ivrigt om vad som låg bakom dem. En teori som presenterades var att de två systrarna rest till Paris och genomgått en tidig form av plastikkirurgi. En annan teori hävdade att systrarna använde sig av ett gammalt beprövat skönhetsknep som bestod av att man applicerade färskt fiskskinn på huden som man sedan lät torka och sminka över. Andra hävdade att systrarna lät få håret närmast ansiktet hårt flätat så att de hårda flätorna stramade upp ansiktet. Ett annat rykte föreslog att de bar varsinn tunn guldkedja tajt åtdragen under hakan så att käklinjen förbättrades och blev mer smickrande.

Om dessa rykten är sanna eller ej kan jag svara på, något som jag däremot kan svara på är att systrarna under den senare delen av sina liv använde ofantliga mängder smink och bar slöjor för att se ungdomliga ut. En societetsdam skall ha hävdat att drottning Alexandra bar så mycket smink att hennes ansikte såg ut som emalj och en man skall ha sagt "när änkekejsarinnan Marie Feodorovna log så sprack hennes smink". Man bör heller inte bortse från att en av orsakerna till varför de såg så unga ut på de officiella porträtten och vykorten berodde på att dessa bilder var hårt retuscherade. En annan förklaring kan vara att de helt enkelt hade bra gener.

Änkekejsarinnan Marie Feodorovna och drottning Alexandra, 61 respektive 64 år gamla

För några veckor sedan köpte jag boken Hidden Treasures of the Romanovs som berättar historien om hur storfurstinnan Maria Pavlovnas enorma juvelskatt smugglades ut ur Ryssland under och efter revolutionen. Eftersom jag enbart nämnt Maria Pavlovna i ett enda inlägg tidigare så tar jag tillfället i akt att berätta lite om henne. 

(Maria Pavlovna iklädd rysk hovdräkt och den berömda Vladimirtiaran som idag ägs av drottning Elizabeth II av England)
 

Storfurstinnan Maria "Miechen" Pavlovna föddes den 14 maj 1854 som hertiginnan Marie Alexandrine Elisabeth Eleonore av Mecklenburg-Schwerin. Hennes far var storhertig Frederick Frances II av Mecklenburg-Schwerin och hennes mor prinsessan Augusta av Reuss-Köstritz. Maria Pavlovna växte upp tillsammans med sina sex helsyskon och senare sina fem halvsyskon (efter moderns död 1862 gifte fadern om sig både en och två gånger).

Maria förlovade sig vid mycket tidig ålder men bröt förlovningen då hon 1871 träffade storfurst Vladimir av Ryssland, en av tsar Alexander II:s söner. De förlovade sig, men det tog hela tre år innan de fick tillåtelse att gifta sig. Maria Pavlovna var nämligen en övertygad lutheran och vägrade konvertera till den rysk-ortodoxa kyrkan. Paret bosatte sig på Vladimirpalatset, det sista av de kejserliga palatsen att byggas i St.Petersburg. Där gjorde sig hon känd som en av landets absolut främsta societetsdamer och människor refererade till henne som "den störtsta storfurstinnan". Det talades om att hon med sina tillställningar i Vladimirpalatset försökte överglänsa det kejserliga hovet.

Enligt uppgifter skall Maria Pavlovna tyckt mycket illa om tsar Nikolai II och hans hustru Alexandra och skall ha försökt skapat ett alternativt hov omkring sig. Det ryktades till och med att hon och hennes söner under vintern 1916-1917 skall ha planerat en statskupp till förmån för den då äldste sonen Kirill. De skall ha presenterat denna idé för dumapresidenten Mikhail Radzianko med tillägget att kejsarinnan Alexandras död var nödvändig för att statskuppen skulle lyckas.

I samband med den ryska revolutionen 1917 lämnade Maria Pavlovna Ryssland via Kaukasus där hon förestod ett krigssjukhus. Där stannade hon kvar ett längre i hopp om att kunna installera Kirill på tronen, men då bolsjevikerna närmade sig flydde hon via en fiskebåt till Anapa. Där blev hon kvar till 1920 innan det stod klart att bolsjevikerna skulle vinna det ryska inbördeskriget. Tillsammans med sin son Andrej, dennes sambo Matilda Kjesinskaja (föredetta primaballerina och tsar Nikolai II:s älskarinna under det tidiga 1890-talet) och deras gemensamme son lämnade hon landet för Venedig. Hon kom slutgiltligen att slå sig ner i Frankrike där hon dog, 66 år gammal, den 6 september 1920. Hon och makes Vladimir fick tillsammans fem barn - fyra söner och en dotter. Maria Pavlovna var den sista ur den kejserliga familjen att lämna Ryssland och den första att dö i exil. 

Klicka här för att läsa ett tidigare inlägg om storfurstinnan Maria Pavlovna och här för att köpa boken Hidden Treasures of the Romanovs.