Den kejserliga sängkammaren

Tsar Nikolai II och kejsarinnan Alexandra Feodorovnas sängkammare var Alexanderpalatset (Tsarskoe Selo) mest intima rum. Hit kunde man inte ta sig via palatskorridoren, utan enbart genom familjens privata rum. När Alexandra började inreda den privata delen av palatset 1894/1895 så hade sängkammaren stått orörd i över 20 år. Hon ansåg dock att det inte var några större fel på rummet och bestämde sig därför att i stort sett behålla rummet i det skick det var. Man målade om de mörka möblerna från 1870-talet i vitt och beställde nytt tyg till väggar, gardiner och sängförhängen. Alexandra valde ett skinande chintztyg med vit bakgrund och detaljer bestående av rosa rosetter, gröna kransar och blommor. Detta tyg påminde henne om en engelsk trädgård.

Den kejserliga sängen bestod av två stycken tvillingsängar i brons som skjutits ihop för att bilda en stor dubbelsäng. Den övre madrassen var täckt med hjortskinn och lakanen var gjorda av linne och bomull. Samtliga lakan bar kejsarinnan Alexandras monogram så att palatspersonalen skulle veta till vilken säng lakanen tillhörde. Sängen stod vänd mot fönstret och väggen bakom den pryddes av hundratals guld- och silverikoner utsmyckade med dyrbara ädelstenar. De flesta ikonerna var gåvor från olika kloster, kyrkor och andra religiösa organisationer. Till vänster om sängen så fanns det en liten vattenklosett installerad. Denna användes dock mycket sällan eftersom både Nikolai och Alexandra hade varsitt badrum i närheten av sängkammaren.

På rummets högra vägg hade Alexandra sådant som hon höll mycket kärt. Här hängde porträtt av föräldrarna, på mormor Victoria, på syskonen och på barnen. Här fanns även konst och prydnandsföremål som hon köpt med sig under sin resa i Florens som hon genomfört tillsammans med sin bror innan hon gifte sig. Alexandra hade blivit hänfören över den arkitektur hon sett i Italien, och denna arkitektur kom senare att avspegla sig i Livadiapalatset som stod klart den 27 september 1911 (100 år sedan idag).

Alexandra berättar ofta i sina brev och dagboker om sina problem att sova om nätterna och hur hennes ätande av kakor och frukter i sängen brukade göra Nikolai både irriterad och frustrerad. Paret väcktes varje morgon av att en tjänare knackade tre gånger på dörren med en silverpåk - detta var en tradition som gick tillbaka till Katarina den storas tid. Nikolai var oftast redan vaken och igång vid den här tiden, men Alexandra gick sällan upp tidigt. På grund av sjukdom låg hon ofta kvar i sängen till lunchtid och när hon väl gick upp så flyttade hon sig inte längre än till soffan framför sängen.

Den kejserliga sängkammaren går idag att besöka. Jag hoppas att jag en dag ska ha möjlighet att besöka palatset och tsarfamiljens privata rum. Det vore helt underbart!








Vad tycker du om Nikolai och Alexandras sängkammare? Själv tycker jag att det är lite mycket av allting.


"Edwardian Day Ensemble" av Madame Scandaleuse

Jag har aldrig varit någon konstnär och kommer heller aldrig att bli någon. Jag ger er min tillåtelse att skratta åt detta lilla misslyckade alster.



Tävling: The Lost Crown av Sarah Miller

Du har nu chans att vinna ett splitternytt exemplar av den nyligen publicerade romanen The Lost Crown av Sarah Miller. Jag har själv läst boken och kan konstatera att det är den bästa romanen som jag någonsin läst om familjen Romanovs sista år. Boken tar sin början vid första världskrigets utbrott och de följande fyra åren berättas ur de fyra storfurstinnornas (Olga N, Tatiana N, Maria N och Anastasia N) perspektiv. The Lost Crown är en fascinerande, träffsäker och rörande bok - det märks tydligt att Sarah Miller kan sitt ämne. Jag rekommenderar er verkligen att läsa den. Missa inte chansen, var med och tävla om att vinna ett eget exemplar.



För att delta i tävlingen kommenterar du nedan. För ökade vinstchanser skriver du ett inlägg i din blogg och berättar om tävlingen.
Kommentar nedan = 1 lott
Kommetar + inlägg i din blogg = 2 lotter

Tävlingen pågår fram till klockan 12.00 den 1 oktober. Stort lycka till!


Victoria Melita - tsaritsa av Ryssland?

För en månad sedan fick jag en hel hög med minnesalbum från olika kungliga tillställningar. Det äldsta albumet är från 1896 och det yngsta från 1974. Idag satt jag och bläddrade igenom minnesalbumet från Gustaf Adolf och Sibyllas bröllop (1932) och fick syn på något mycket konstigt. På en av bilderna tagna under bröllopet syns Ducky (storfurstinnan Victoria Melita av Ryssland) och under bilden står hon titulerad som tsaritsan av Ryssland. Det är allmänt känt att Duckys make Kirill försökte utnämna sig själv till tsar av Ryssland efter revolutionen, men detta accepterades aldrig av omvärlden. Jag är därför mycket förvånad över att se att Ducky faktiskt nämns som tsaritsa i ett officiellt minnesalbum. Mycket suspekt! Om du vill veta mer om Ducky, klicka här.



Från vänster till höger: "tsaritsan av Ryssland", hertigen av Sachsen-Koburg och Gotha, kronprins Gustaf Adolf, prinsessan Sibylla, prins Gustaf Adolf, kronprinsessan Louise och hertiginnan av Sachsen-Koburg och Gotha.


Från Alix till Victoria

Detta lilla brev nedan är ett av de många som prinsessan Alix av Hessen-Rhein (senare kejsarinnan Alexandra Feodorovna av Ryssland) skrev till sin mormor drottning Victoria av England. Alix var tio år gammal när hon skrev det här brevet och av den uppgivna platsen att döma vistades hon vid denna tid vid jaktslottet Kranichstein i Darmstadt. Tyvärr har jag inte lyckats hitta fortsättningen på brevet.



Kejserlig takkrona från 1700-talet

Den annorlunda och extraordinära stilen på ryska takkronor från det sena 1700-talet är ett av de element som traditionellt skänkt särskild skönhet till ryska palats samt särskiljt dem från andra kungliga residens från samma tidsepok. Historiskt sett så har inte ryska konstnärer signerat sina verk, men genom nyligen genomförda efterforskningar genomförda av Hermitaget är det nu möjligt att knyta ihop ett verk (i detta fall en takkrona) med respektive konstnär.
Den kejserliga takkronan på bilden ovan är utformad av en av Rysslands mest framstående mästare; Johann Zekh. Hans ljuskronor var mycket eftertraktade i St.Petersburg under 1790-talet och han är mest känd för att ha levererat 30 ljuskronor av olika modeller till de kejserliga palatset varav åtta hängde i det stora Tronrummet på Vinterpalatset och fjorton stycken på tsar Paul I:s överdådiga slott Michailovsky. Efter Paul I:s död så gjorde sig hans änka, kejsarinnan Maria Feodorovna, av med slottet och takkronorna skickades till andra kejserliga residens (Vinterpalatset, Gatchina, Katarinapalatset, Pavloskpalatset..). Takkronan ovan är hämtad från Pavlovskpalatset där den hängde i kejsarinnan Maria Feodorovnas paradsovrum.
Intressant att notera är att Maria Feodorovnas son, Nikolai I, lät "minnesmärka" de delar i de olika palatset där hans föräldrar levt. Detta betydde att dessa rum inte fick ändras och detta är förklaringen till varför så stora delar av de kejserliga palatset stod orörda från det tidiga 1800-talet och fram till revolutionen 1917.
Efter revolutionen, när bolsjevikerna bestämde sig för att sälja värdefulla föremål från de kejserliga palatsen för att finansiera den nya regimen, så var ljuskronan ovan en av de saker som lämnade Ryssland. I november 2010 såldes den på auktion på Christie's i Paris. Tyvärr vet jag inte vad den klubbades för.


Den annorlunda och extraordinära stilen på ryska takkronor från det sena 1700-talet är ett av de element som traditionellt skänkt särskild skönhet till ryska palats samt särskiljt dem från andra kungliga residens från samma tidsepok. Historiskt sett så har inte ryska konstnärer signerat sina verk, men genom nyligen genomförda efterforskningar genomförda av Hermitaget är det nu möjligt att knyta ihop ett verk (i detta fall en takkrona) med respektive konstnär.

Den kejserliga takkronan på bilden ovan är utformad av en av Rysslands mest framstående mästare; Johann Zekh. Hans ljuskronor var mycket eftertraktade i St.Petersburg under 1790-talet och han är mest känd för att ha levererat 30 ljuskronor av olika modeller till de kejserliga palatset varav åtta hängde i det stora Tronrummet på Vinterpalatset och fjorton stycken på tsar Paul I:s överdådiga slott Michailovsky. Efter Paul I:s död så gjorde sig hans änka, kejsarinnan Maria Feodorovna, av med slottet och takkronorna skickades till andra kejserliga residens (Vinterpalatset, Gatchina, Katarinapalatset, Pavloskpalatset..). Takkronan ovan är hämtad från Pavlovskpalatset där den hängde i kejsarinnan Maria Feodorovnas paradsovrum.

Intressant att notera är att Maria Feodorovnas son, Nikolai I, lät "minnesmärka" de delar i de olika palatset där hans föräldrar levt. Detta betydde att dessa rum inte fick ändras och detta är förklaringen till varför så stora delar av de kejserliga palatset stod orörda från det tidiga 1800-talet och fram till revolutionen 1917.

Efter revolutionen, när bolsjevikerna bestämde sig för att sälja värdefulla föremål från de kejserliga palatsen för att finansiera den nya regimen, så var ljuskronan ovan en av de saker som lämnade Ryssland. I november 2010 såldes den på auktion på Christie's i Paris. Tyvärr vet jag inte vad den klubbades för.

Färgläggning: Kejsarinnan Alexandra av Ryssland

FÖRE - EFTER

 

Bilden är i original svartvit och färglagd av mig i photoshop.


Livadiapalatset firar 100 år

Den 27 september fyller Livadiapalatset på Krim 100 år och förberedelsena inför jubileet är i full gång. Man planerar att under hösten förse museumet med "radio guides in several languages" samt att uppföra ett nytt galleri innehållande porträtt av ryska tsarer och kejsarinnor. På senare år har folk strömmat till palatset för att ta sig ett titt på den sista tsarens privata "sommarpalats" som byggdes mellan åren 1909-1911. Enligt statistik från Turismministeriet på Krim besöks palatset dagligen av 1500 besökare och populariteten antas stiga i takt med att palatsmuseumet morderniseras och görs mer tillgängligt. I samband med jubileumsdagen kommer medlemmar ur den kejserliga familjen av Ryssland att dyka upp - bland annat storfurstinnan Maria Vladimirona som idag fungerar som ätten Romanovs överhuvud.



Livadiapalatset är inte främst känt för att vara den sista tsarens sommarpalats, utan istället som den plats där Jaltakonferensen ägde rum mellan den 4-11 februari 1945. Palatset fungerade även som sommarresidens åt Stalin mellan åren 1945-1953. 

Jag har en liten rolig "anekdot" att berätta gällande Jaltakonferensen. När jag läste Comtemporary issues in world politics i Oxford så visade föreläsaren den kända bilden på Churchill, Roosevelt och Stalin som togs i samband med konferensen. Föreläsaren frågade om det var någon som visste var bilden var tagen och då kunde jag självfallet (dum som man är) inte låta bli att svara. Jag sträckte upp handen och sade inför mina 200 kurskamrater: 

"The photo was taken at the Livadia Palace which was built between 1909-1911 by the last tsar of Russia Nicholas II and his German-born wife Alexandra". 

Resten av terminen hade jag en stor töntstämpel på mig som var omöjlig att tvätta bort.