Hej Michaa!

Nedan följer en redogörelse om de fyra storhertiginnorna;

Olga
Olga, den äldsta, var mest lik sin far, blyg och hämmad. Hon hade kastanjebrunt hår och blåa ögon i ett brett ryskt ansikte. Hon gjorde intryck på folk genom sin vänlighet, sin oskuld och sina känslors djup. Olga var begåvad och hade lätt för att fatta. När hon talade med någon som hon väl kände fann hon de rätta orden och kunde vara både klarsynt och kvick. Hon läste gärna både romaner och dikter och lånade ofta sin mors böcker innan kejsarinnan själv läst dem.

Tatiana
Om Olga bråddes på sin far var den arton månader yngre Tatiana mest lik sin mor. Offentligt och privat visade hon sin mor ständig uppmärksamhet. Tatiana var längst, smärtast och mest elegant av systrarna. Hon hade tjockt ljusbrunt hår och djupa gråa ögon. Inför offentligheten tof storfurstinnan Tatiana alltid loven av sina systrar. Hennes pianospel var bättre än Olgas fast hon övade mindre och var mindre road av att spela. Med sin skönhet och självsäkerhet var hon mycket ivrigare än Olga att få komma ut i sällskapslivet. Bland de fem barnen var det Tatiana som fattade besluten, och systrarna och brodern kallade henne för "guvernanten".

Marija
Marija, den tredje dottern, var vackrast av alla fyra. Hon hade röda kinder, tjockt ljusbrunt hår och mörkblå ögon som var så stora att de inom familjen kallades "Marijas tefat". Som liten var hon knubbig och strålade av hälsa. I tonåren var hon gladlynt och flirtig. Marija ville gärna måla, men hon var för lat och obeständig för att ägna sig åt måleriet på allvar. Vad Marija helst pratade om var giftermål och barn. Mer än en iakttagare har påpekat att om denna starka och varmhjärtade flicka inte varit dotter till en tsar kunde hon blivit en god maka och mor.

Anastasia
Yngsta dottern Anastasia var kortväxt och blåögd och mest känd som familjens spelfågel. När salutkanonerna dundrade på kejsaryachten kunde hon krypa in i ett hörn, sticka pekfingrarna i öronen, spärra upp ögonen och vagga med tungan i låtsad skräck. Anastasia var slagfärdig och livlig, hon kunde också vara envis, odygdig och nosig. Samma snabba uppfattning och tungvighet gjorde att hon lärde sig att tala främmande språk med utmärkt uttal, gjorde henne också till en skicklig imitatör. På ett komisk och ibland elakt sätt kunde hon redan som liten flicka härma tal och manér hos folk hon träffade. Familjens enfant terrible också dess pojkflicka. Hon kunde ge sig till att klättra svindlande högt upp i ett träd och vägra komma ner utom på särskild befallning av fadern. Ibland gick Anastasias skämt för långt. En gång under ett snöbollskrig stoppade hon en stor sten i en snöboll och kastade på Tatiana. Projektilen träffade Tatiana i ansikten och halvt omtöcknad föll hon omkull. Anastasia blev för en gångs skull ordentligt rädd och brast i gråt.



Text hämtad från sidorna 141-143, Nikolai och Alexandra, Robert K Massie, 1967