De flesta av oss har accepterat att samtliga medlemmar i den sista tsarfamiljen sköts till döds i Ipatievhuset i juli 1918 och att kropparna funna i skogen utanför Ekaterinburg är resterna efter dessa. Det finns dock de som hävdar att detta enbart är uppdiktad fiktion som Vita armén kom upp med i propagandasyfte. De hävdar att det i själva verket enbart var tsaren, Aleksey, doktor Botkin och tjänstefolket som sköts ihjäl i Ekaterinburg och att övriga familjen skickades vidare till Perm. Hur det egentligen ligger till kan jag inte svara på (och ingen annan heller) men jag skall nu presentera ett antal ögonvittnesskildringar som stärker teorin om att kejsarinnan och hennes döttrar överlevde "massakern" i Ekaterinburg. 

                     
                        (Kejsarinnan Alexandra med döttrar - Bildkälla)

Enligt denna teori skall kejsarinnan Alexandra och storfurstinnorna transporterats till Perm via tåg. Det finns två vittnesmål som berättar om detta tåg. Det första vittnesmålet kommer från Alexander Samoilov som befann sig på Station II i Ekaterinburg för att hämta upp sin lön när han mötte sin vän Alexander Varakushev som tjänstgjorde som vakt i Ipatievhuset.

Några dagar före det att Vita armén intog Ekaterinburg var jag på stationen i Ekaterinburg för att hämta min lön. Där mötte jag Varakushev. Han visade mig ett tåg med flera första- och andraklassvagnar som stod på spår 5 eller 6. Bakom detta tåg på spåret intill stod ett tåg med en förstaklassvagn där fönsterrutorna målats svarta eller täckts med svart tyg. Varakushev hävdade att tsarfamiljen fanns i den vagnen. Tåget var omringat av tungt beväpnade män ur Röda armén. När detta tåg lämnade stationen och vart det åkte har jag ingen aning om, men jag såg aldrig mer Varakushev. Rykten sade att han transporterats till Perm. När rykten om att tsaren och hans familj mördats protesterade jag. Jag blev då kallad till kommissarie Mrachkovsky som beordrade mig att "vara tyst om jag inte ville bli allvarligt straffad".

Det andra vittesmålet, Perminvånaren Vera Karaukovaya, berättade detta:

När jag läste i tidningarna om mordet på den föredetta tsaren i Ekaterinburg blev jag genast mycket intresserad av fallet. För att få reda på vad som egentligen hände i Ekaterinburg kring den 20 Juli vände jag mig till min bror Fyodor Nikolayevich Lukoyanov, föredetta ordförande i "the Reginonal Committee of the Cheka". Jag vände mig till honom därför att han hade en högt uppsats position i Uralregionen och borde veta allt om vad som egentligen hänt. Min bror sade att det inte var enkelt att tala om vad som egentligen hänt i Ipatievhuset i Ekaterinburg men han försäkrade mig om att enbart tsaren mördats och att resten av familjen transporterats vidare med tåg. Tåget stod parkerat på Station II i Perm och vaktades av Röda armén. Jag såg inte tåget själv, men min bror ljög aldrig för mig att därför hade jag ingen anledning att tvivla på hans ord.


(Station II i Perm - bildkälla)

Flera vittnen stärker Vera Karaukovaya teori och vittnar om att de sett kejsarinnan och hennes döttrar med egna ögon i Perm efter den förmodade massakern i Ekaterinburg. Den 8 mars 1919 berättade sjuksköterskan Natalya Mutnykh detta:

Jag var ofta tillsammans med mig bror Vladimir som var sekreterare i "the Ural Regional Soviet" och jag lyssnade ofta på min bror när han samtalade med sina kollegor. De nämnde ofta tsaren och hans familj. Från min brors konversationer visste jag att enbart tsaren och hans son avrättats och att deras kroppar bränts och begravts utanför Ekaterinburg. Resten av familjen, det vill säga de fyra döttrarna och Alexandra Feodorovna, transporterats till Perm. Det cirkulerade en massa rykten om kejsarinnan och hennes döttrar och ingen visste riktigt vad de skulle tro. En dag i september gick jag och min brors fästmö Anna Kostina för att träffa min bror på "the Regional Soviet". Han var inte där så vi beslöt oss för att gå till det ställe där min bror stod vakt.  När vi kom dit frågade jag om han kunde visa mig den plats där kejsarinnan och hennes döttrar bodde. Min bror tog mig med till källaren  Berezins hus på Obvinskaya Street. När jag gick in i rummet såg jag ett antal unga kvinnors bleka och trötta ansikten. Jag minns inte hur många de var. De sov på madrasser direkt på golvet. En av storfurstinnorna satt upp och visslade svagt. Jag fick för mig att det var storfurstinnan Olga som jag hört var tsaren arroganta dotter. Kejsarinnan låg på en av madrasserna. Jag var i rummet i flera minuter sedan sade vi adjö till Vladimir och gick.

Det andra vittnet som sägs sig ha sagt medlemmar ur tsarfamiljen är Glafyra Malusheva som var gift med en Permkommunist. Den 30 mars 1919 berättade hon detta:

Jag minns inte vilken månad det var, men jag minns att min man inte kom hem från jobbet i tid. Min svärmor berättade för mig att han jobbade i en röd tegelbyggnad på Obvinskaya Street. Jag gick dit och fann min man på bottenvåningen. Jag frågade honom vad han gjorde och han berättade för mig att han vaktade den föredetta tsarens döttrar. Jag sade att jag skulle vilja se dem, men min man svarade då att jag var tvungen att vänta tills någon av dem kom ner. En stund senare kom en ung kvinna ner från trappen. Hon var inte lång, troligen kring medellängd, och hade axellångt hår. Hon var smal, blek och såg trött och sjuk ut. Hon gick snabbt förbi mig. Jag pratade aldrig mer med min man om detta.



(Storfurstinnorna Olga, Tatiana, Maria och Anastasia 1915 - bildkälla)

Ett annat vittne, doktor Pavel Ivanovich Utkin, påstod den 10 februari 1919 ha behandlat storfurstinnan Anastasia. Detta är ett utdrag från hans flera sidor långa och mycket detaljerade vittnesmål:

I september 1918 bodde jag på Obvinskaya Street i Perm (...) Den 20 september mellan fem och sex på kvällen kom en representant för "the Cheka" och hämtade mig och tog mig med till röd tegelbyggnad på Obvinskaya Street. Han eskorterade mig till en cirkelformat rum där en ung kvinna låg på en soffa. En av bolsjevikerna kom in i rummet och sade: "se om du kan hjälpa henne". Jag började undersöka kvinnan. Hon var medvetslös. Hon hade ett blåmärke under ena ögat och hennes läpp var spräckt. Det tycktes som om hon blivit misshandlad. Efter en stund återfick kvinnan medvetandet och såg på mig.
"Vem är du", frågade jag.
Med en svag och darrande röst svarade hon genast:
"Jag är kejsarens dotter Anastasia".
Jag ville fortsätta undersökningen men blev genast tvungen att lämna rummet.
Jag kan beskriva hennes utseende. Flickan var något över medellängt, välutbildad och omking arton, nittion år gammal. Hon hade brunt hår; hennes näsa var rak och hennes ögon mörka. Jag kan inte beskriva hennes mun för de rörde sig hela tiden. De var varken tjocka eller smala och hennes haka var rund. Hennes nacke var rund och kort. Hennes hår var avklippt och nådde ner till axlarna. Jag tyckte att hon var lik storfurstinnan Elizaveta Feodorovna som jag hade sett i Moskva 1913. Jag berättade för min fru om händelsen och hon förbjöd mig att tala om det för någon annan. Den 24 december samma år (1918) befriades Perm av Vita armén.

Det finns fler vittnesmål som berättar att kejsarinnan och hennes döttrar befann sig i Perm månader efter de att de skulle ha blivit avrättade i Ekaterinburg. Om detta är sant eller ej kan jag inte svara på. Vad som dock är sant är att ingen, förutom de som befann sig i Ipatievhuset mellan den 16 och 17 juli 1918, kan svara på vad som egentligen hände med kejsarinnan Alexandra och hennes fyra döttrar Olga, Tatiana, Maria och Anastasia.